I ”The Right to Privacy” från 1890 lanseras idén om rätten till ett privatliv för första gången av bland andra Louis Brandeis.

Personlig integritet kan definieras som individens rätt att bestämma vem som ska få tillgång till dennes privata information och privata sfär. Idén om en lagstadgad rätt till ett privatliv lanserades för första gången 1890 i artikeln The Right to Privacy, under en period då liberalismen utvecklades och man började skilja på den privata och offentliga sfären. Idag är personlig integritet en grundlagsskyddad rättighet som ingår i Europakonventionen. Där står det att ”var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”, och ”offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutandet av denna rättighet annat än med stöd av lag”. Syftet med lagen är att ge individen kontroll över sig själv och sitt privatliv, och skydda denne från yttre hot och otillbörlig påverkan från till exempel myndigheter och företag. 

Utan integritet – ingen demokrati

Instruktioner för att rösta i röstlokal. Källa: Valmyndigheten

Den svenska valprocessen visar tydligt hur personlig integritet spelar roll och skyddas i praktiken. När svenskarna ska rösta får varje väljare gå in i ett privat bås och lägga sina röster i omärkta kuvert för att ingen annan ska se vad de röstar på. Det är inte bara en symbolisk process – att skydda den personliga integriteten i förhållande till politiska val är faktiskt nödvändigt för att upprätthålla det demokratiska systemet. I samhällen där det går att ta reda på hur andra har röstat kommer det finnas människor som inte vågar rösta uppriktigt på grund av risken för straff eller konsekvenser, och när människor inte har möjlighet att tänka och tycka som de vill är det inte längre ett demokratiskt samhälle.

Vår inbyggda integritetsinstinkt

Vi sänker rösten reflexmässigt när vi ska prata förtroligt med någon ute bland folk.

Men att skydda den personliga integriteten är inte bara relevant i situationer som annars kan leda till demokratisk kollaps, utan också i det vardagliga livet. Vi anpassar tillgången till vår privata information och vår privata sfär hela tiden, och drar nya gränser för att hålla oss säkra och känna oss trygga. Vad vi vill hålla privat och inte varierar efter situation och vem vi pratar med. I en trygg och avskild miljö delar vi med oss av information på ett annat sätt än vi gör i offentliga och folkstinna miljöer, och vårt urval av information ser olika ut beroende på om vi pratar med våra föräldrar, vår arbetsgivare eller vår granne. 

Människan har en instinktiv förståelse för personlig integritet i den fysiska sfären som har hjälpt oss att överleva som art. Den gör oss självmedvetna när blickar riktas mot oss, och får oss att sänka rösten reflexmässigt när vi pratar förtroligt med någon i en offentlig miljö. Men eftersom vi inte följs av några levande blickar eller interagerar med fysiska gestalter i den digitala sfären saknar nog många en instinktiv förståelse för hot, säkerhet och personlig integritet där. Det är tydligt vad det innebär att göra intrång i någons privata, fysiska sfär, men vad räknas egentligen som intrång i den digitala sfären?

Digital integritet – vår tids stora utmaning

Att bena ut och komma överens om vad personlig integritet på nätet ska innebära är en av vår tids viktigaste utmaningar, sett till det faktum att majoriteten av världens befolkning numera är online, och att allt större och viktigare delar av våra liv flyttas ut dit. 

Den växande angelägenheten återspeglas i svenskarnas växande oro för den digitala integriteten – i en undersökning av svenskarnas internetvanor kunde Internetstiftelsen visa att tre av fyra svenskar oroar sig för hur deras personuppgifter används på nätet, vilket är historiskt högt. Många har förmodligen påverkats av de senaste årens enorma integritetshaverier, som praktiskt taget har tvingat allmänheten att tänka på integritetsfrågan. Vi har bland annat fått se hur data från 87 miljoner Facebook-användare använts i politiska påverkanskampanjer, hur 1177 Vårdguiden läckt miljontals patientsamtal av misstag och hur Kina kontrollerar sina medborgare med digital övervakning. Människor har därmed lärt sig att datainsamling är en affärsmodell, att varken företag eller myndigheter är pålitliga när det gäller personuppgiftshantering, att personlig data missbrukas för dunkla syften och att det finns goda skäl att vara orolig.

Kategorier: Artikel